Alarmstreet vs cyklar
Det är nåt med Alarmstreet och just cyklar, vi gillar de helt enkelt inte. Adam tröttnade på sin cykel i mitten av nittio-talet när han studerade journalistik i Gävle. Han kedjade fast den i vredesmod och har inte återkommit till varken Gävle eller cyklandet sen dess. För min del cyklade jag in till jobbet efter en utomordentligt trevlig firmafest i augusti 2008. Min cykel står fortfarande kvar där jag ställde den. Idag fick jag av en händelse i uppgift att cykla hem en treväxlad damcykel från stan. Eftersom det var nästan ett år sedan sist tänkte jag att det kan ju vara kul, det går nog bra. Så fel jag hade... så ohyggligt fel jag hade... I konstant motvind och illasinnad lutning uppåt kämpade jag mig genom Kalmars gator, jag njöt inte en sekund. Jag svor och förbannade cykeln, tiden som gick till spillo, naturen som frambringade rinnande näsa och ögon, gamla tanter som susade förbi mig på trehundra år gamla cyklar och alla bilister som galant, bekvämt och allergifritt färdades kungligt längs min resväg. Jag förstår helt enkelt inte cyklandet. Okej om man motionscyklar och tävlingscyklar eller cyklar de 500 meterna till affären det är en sak. Men att fulcykla till o från jobbet, jag fattar det helt enkelt inte. Man blir ju skittrött och genomsvettig men ändå kan jag inte kalla det för motion. För egentligen är det ju inte särskillt jobbigt. Likväl kollapsade jag när jag kom hem, genomsvettig utan att förstå varför, så ohyggligt irriterande. Om det finns nån som kan förklara tjusningen med fulcyklandet och få mig att inse nyttan och hur man undviker kollaps tar jag tacksamt emot det på [email protected] Imorgon ska jag köpa ett cykelställ till bilen så jag får hem min cykel. /Stefan
Kommentarer
Trackback
